Slut. Körd.

Den här veckan kommer vara den värsta på mycket mycket länge.

Så här ser mitt schema ut:

Tisdag: 13.30-24 (natten)

Onsdag: 24-9 + 14-24 (natten)

Torsdag: 24-9 + 15-21

Fredag: 06.30-8 + 15-24 (natten)

Lördag: 24-10 + 17-21

Söndag: 9-13

Dör.

Helgen blir väl inte så jobbig, men jag kommer vara slutkörd. Slut. Körd. Stort plus i kanten att älskade Amanda kommer hem i helgen. Stort minus att älskade Vicky flyttar och att jag inte kommer träffa Marc någonting alls knappt. Men efter den här djävulsveckan kommer en lugn och skön vecka och sen är det bara tre veckor kvar till semester. 

Beer me strenght.

Storstäd

Det är dags för storstädning av lägenhet idag. Har varit dags för det ett bra tag nu om jag ska vara ärlig.. Ofantligt tråkigt, men nödvändigt. Men har en morot: så fort jag är klar får jag gå ut och fota, för idag är det världens absolut bästa höstfotoväder. Mår dock inte bättre idag. Halsen exploderade av smärta i morse..

(tog bilden i min inspirationsjakt till ett bokomslag till High Fidelity)

Sicko

Blev en sjukstugedag. Orkade knappt släpa mig till duschen förut. Oh, well. Sånt händer. Har inte varit sjuk på evigheter så det var väl dags helt enkelt. Vill ut på fotopromenad i solskenet så väldigt gärna bara... 

Marc i mina Wayfarers

Det känns inte riktigt okej 

...att vakna en halvtimme innan klockan ringer av att det regnar och blåser storm ute och halsen gör så ont att man tror att man ska dö. Hade morgonmöte men fick ringa och säga att jag inte riktigt var i skick. Ska dock kurera och hosta upp mig så gott jag kan med panodil, strepsils och nässpray och masa mig iväg till jobbet efter lunch, för jag behöver pengarna. Eller... jag vill ha pengarna! 

Har dock kanske fått ett till uppdrag (har ingen aning om hur pass klappat och klart det är) och då blir det ju ett litet extra tillskott i kassan. Lagom innan Sydafrika. Timing is everything. 

Nu ska jag krypa ner under täcket en stund.

På återseende

Tekniktrassel!#@&

Mitt nya bildredigeringsprogram hatar mig.
Enda sedan jag installerade det så har allt bara kajkat upp sig. Nummer ett: jag fattar inte programmet. Nummer två: det stänger av sig själv hela tiden. Nummer tre: Det gör att datorn dör vartannat andetag den tar. Nummer fyra: Varje gång man öppnar det efter att det stängt av sig så måste man korrigera alla inställningar. Vilket har medfört att på fyra timmar har jag hunnit redigera en bild och den blev knappt ens halvbra. Har avinstallerat och omintsallerat och är nära ett breakdown.

Nu måste jag ta min adhd-medicin för att lugna ner mig lite.

Work work

Igår var gamle vapendragaren P och jag ute på äventyr, nämligen på rullstolsdans. Men tyvärr fanns ingenting där som ens kunde antydas vara det minsta handikappvänligt. Dansen var i en lagerlokal med en stupbrant ramp ner och hade man väl kommit ner så kom man knappt upp igen. Det fanns en toalett, men den var liten som en garderob och så långt från handikappanpassad som det möjligen går. Inga handtag att hålla sig i och för att ens komma till toaletten var man tvungen att gå upp för en trappa(?!) på inte mindre än sju trappsteg. 

Hallå kommunen/vuxenskolan, eller vilka det nu är som anser den här lokalen vara lämplig? R-U-L-L-S-T-O-L-S-D-A-N-S! 

De flesta som sitter i rullstol kan inte gå (säger sig självt), ännu mindre upp för en trappa och många har svårt att hålla sig. De kan inte vänta i 20 minuter på att assistenterna ska baxa upp dem för en jävla trappa innan de får gå på toaletten. Säger de att de behöver gå på toa så betyder det att de måste gå på toa inom två sekunder för annars händer det en olycka. Det var stackars P och stackars mig där och då. 

Men förutom det var det kul. Personalen där var gulliga och hjälpsamma och en liten söt tant i rullstol tyckte att P var The Hunk och ville kramas och pussas med honom precis hela tiden. P var dock inte så road och skrek tillsist åt henne att sluta tjata. Stackars tanten blev lite ledsen, men det gick över ganska fort. 

Även jag fick en beundrarinna på halsen. Hon ville sätta upp mitt hår (aka stå och dra i det), låna mitt hårband, min väska och min tröja. Innan hon skulle gå så överraskade hon mig med att ge mig en stor blöt puss. 

Yrkesskada att jag inte längre tycker att andra människors saliv är så äckligt...

Black and white autumn night

Idag gick jag på årets första riktiga höstpromenad. Två gånger, till och med. Först med Marc och Canon under dagtid och sedan med Vicky lite senare på kvällen. Var så mysigt! Oktober är en månad jag inte riktigt gillar, men idag var den helt okej. 

Freelance.

Har fått mitt första "frilansjobb". 

(Trots att jag egentligen inte frilansar officiellt. Har inte ens en egen hemsida eller är medlem på frilans.se...). 

Men nu ska jag göra mitt första lite mer riktiga jobb som kommer inkludera research, skisser, arbetstimmar och riktiga pengar. Kommer få betalt för det jag gillar att göra mest. 

Det om något känns mer än väl. 

Ska väl fira det när jag har min första lediga helg vilket kommer inträffa någon gång efter nyår... Men det gör inte så mycket, för nu är jag glad som en lärka!

Detta är kärlek

Jag måste säga att Marc är världens mest underbara pojkvän. 

Kom hem efter en sen kväll på jobbet och möttes av att han städat lägenheten, hällt upp ett glas vin till mig och laddat hem nya The Office-avsnitt. Ibland vet han verkligen precis vad jag behöver! 

Dot.

Nu har jag varit och dansat, Afro Power Dance.

Första träningspasset sedan allt för länge sedan, och det märktes! Men roligt var det att bara få släppa loss och riktigt ta ut sig. För det är skönt att komma igång med träningen igen. Börjar bli andfådd bara av att gå upp för trapporna till lägenheten här hemma och så kan vi inte fortsätta, min kondition och jag. Nu ska vi bli kompisar igen. 

Känns väl.

Nu blir det sängen för klockan ringer 05.20 i morgon bitti. Ej okej.

Humor angående förra inlägget:

. 

. Hittade den på tjuvtittat.se..

Afrikas ljuva minnen

Jag drömde någonting väldigt obehagligt inatt.
Igårkväll påbörjade jag min grundliga höststädning och sortering av min kära walk in closet (det var mycket välbehövligt, då kläderna mest legat i högar på hyllorna de sista veckorna). Jag hann inte riktigt färdigt så jag skulle fortsätta idag.
Men inatt drömde jag att jag fortsatte städa och när jag lyfte på kläderna så ramlade det ut massa spindlar, larver och räkor. Skalade, rosa räkor drömde jag låg i massor på garderobsgolvet (inläggning på psykklinik nästa?) och det var det vidrigaste jag varit med om på länge. Jag har aldrig haft sådana panik och äckelkänslor i en dröm. Aldrig någonsin. Jag ogillar allt krypande och krälande! Får hjärtklappning och något lätt paniskt i blicken bara jag ser en liten spindel i sitt rätta element…
Så nu vågar jag inte gå in i min Walk In innan jag damsugit, våttorkat och skurat tre gånger och jag kommer behöva tvätta alla kläder innan ja kan slappna av. 
Ja, det kanske är larvigt. Men så är det!

Varför det blivit såhär kan man undra sig, för jag har aldrig varit ”rädd” för kryp förut. Jag var alltid den i familjen som fick slå ihjäl/ta bort/släppa ut när något djur letat sig in i vårt hus.

Tror det var i Sydafrika som den lilla fobin började arta sig. Kommer så väl ihåg den gången då jag öppnade mitt skåp och överst på alla böcker låg en Rain Spider och fräste åt mig. De är väl ganska ofarliga, men vi pratar ändå stor, hårig, ha-i-bur-spindel med gigantiskt lång ben. Jag fick en sådan chock att jag skrikande slog igen skåpet och vågade inte öppna det på en vecka (googla Rain Spider så kommer ni förstå precis vad jag menar).

Kommer också ihåg när vi hade kemi några månader senare och rektorn ropade upp i högtalarna att elever hade sett en Svart Mamba (de är farliga) i den delen av skolan där vi befann oss. Läraren bad oss sitta blixtens stilla medan hon gick omkring med en håv och skulle kolla att klassrummet var ok. (Men det brydde sig inte Sofia om då hon flög upp på labbänken med uppdragna ben -Och jävligt glad är jag för det!) Det dröjde inte länge fören man såg en grå ringlande sak mellan bänkarna. Läraren fångade den i håven som om ingenting och sa lite lättsamt "äsch, det är ju bara en bäbis-mamba!" Sedan gick hon omkring med håven så att alla skulle få se, innan hon gick ut i skogen bakom skolan för att släppa ut den. "Bäbis"-Mamban var typ dubbelt så tjock och dubbelt så lång som en svensk huggorm... Hua, klarar knappt av att tänka på den utan att få rysningar.

Kanske inte ska flytta tillbaka till Afrika trots allt.

"Cred: Damen i kassan"

Jag och Marc mötte skönaste mannen igår på Willy:s. Vi hade gått ut och in från butiken två gånger eftersom jag vid varje kassastop kommit fram till att vi glömt något. När vi kom till kassan och skulle betala för tredje gången kom jag på att vi glömt C-vitamin, det allra sista, och var på väg att gå in i affären igen.

Marc: Men vad är det nu du ska ha?!
Marc (till mannen efter oss i kön): Ja, du kan gå före, (skämtsamt och nickandes mot mig) du vet hur de kan vara, hehe
Mannen 60+ (gravallvarligt): Ja, fruntimmer alltså. INGA KOMMENTARER!

Trodde jag skulle dö av skratt.

Måndagstristess

Jag har blivit lite småbesatt av Kleerup de senaste dagarna. Har alltid gillat honom men de sista dagarna har jag haft feber. Kleerupfeber alltså.

En annan sak som jag blivit mer eller mindre besatt av är Anne von Porats blogg, ”Hertiginnan af Uppsala”. Jag är inne varje dag och jag kan inte sluta. Något facinerar mig så till den milda grad med den kvinnan. Hon skriver som en tioåring och stavfelen och särskrivningarna hopar sig, samt de märkligt hopbyggda meningarna. Men jag har aldrig blivit så provocerad av en blogg. Hon skriver egentligen inte om något speciellt alls (förutom att i varannan mening poängtera hur bra -förlåt, bäst hon är) och ändå sitter man vid datorn och blir arg på ett kan-inte-förklara-det-sätt. Det är inte för att hon älskar sig själv så mycket, härligt att någon gör det skulle jag snarare säga, utan det är nog bara för att hon finns. Det är den enda förklaring jag kan komma fram till. Sedan tror jag inte (jag vill inte tro) att hon är fullt sådär på riktigt, tror hon är mycket medveten om hur hon ska skriva för att folk ska fortsätta hata henne och därigenom fortsätta gå in på hennes blogg för att störa sig. Well well, ni kan ju själva besöka kvinnan, myten, legenden på annawintour.blogg.se, ni som inte gjort det. 

Trots allt måste jag ändå säga att jag älskar Anne von Porat. Utan henne skulle eftermiddagssurfrundorna inte vara hälften så underhållande. Och hellre en Anne von Porat i handen än tio Blondinbellor i skogen.

Sitter och tittar genom Francesca Woodmans konst på nätet samtidigt som jag lyssnar på Regina Spector.  En av de finaste kombinationerna som finns.

Loveology

I'm sorryology

Stayology

Pleasology

Youology. Youology. Youology.

Tigermilk

.

Sitter i soffan framför Idol men med Billie the Vision i hörlurarna.

Idag har jag varit sjuk och i princip ätit mina sorger.

På måndag ska jag till viktväktarna. (Nej, det är inget skämt).

Now I need some attention, yes I do, from you, 

‘cause I know I’m your favourite Billie

Ingenting jag gör förvånar längre

..I alla fall inte när det gäller att glömma och tappa bort saker.

Hade EN uppgift när jag åkte från jobbet i förrgår morse och det var att ta med en påse (innehållande diverse viktiga saker) därifrån för att sedan lämna den på ett annat ställe. Klarade jag det? Nae.

När jag kommer hem inser jag att jag inte har påsen med mig.

Inte mycket att göra åt saken tänker jag, får hämta den från jobbet och lämna den i morgon istället. Men när jag kom till jobbet igår fanns dock inte påsen. Någonstans. Och då slog det mig att jag nog mest definitivt måste ha glömt den på bussen. Jag brukar ofta förlägga saker eller tappa bort dem, men jag har aldrig någonsin glömt så mycket som ett tuggummi på bussen. Och denna påse är en sådan man inte gärna lämnar på en buss. 

Ringer runt i panik till olika kontor inom Östgötatrafiken, men ingen verkar veta vart man ska ringa för att lokalisera min borttappade påse. Blir runtslussad mellan olika ställen så länge att när jag äntligen vet vart jag ska ringa så har de hunnit stänga för dagen. Gick och hade ont i magen hela kvällen och i morse när jag skulle ringa var hela jag full av jobbighetskänslor. För om påsen finns så finns den där, annars är den förlorad för alltid.

Slår numret och ringer.

Jag: ni har inte hittat en vit påse på buss nummer 1 för två dagar sedan?

Mannen: …nej du, tyvärr. Ingen vit påse

Jag (i panik): Är du säker?! (beskriver påsen och dess innehåll i detalj, i 180)

Mannen: tyvärr

(30 sekunders tystnad och jag var redo att lägga mig ner och dö)

Mannen: den är faktiskt ljusgrå din påse!

Han skrattar lite lättsamt åt att han lurat mig och säger att han ska vakta påsen åt mig tills jag kommer. Mitt hjärta börjar slå igen och jag tackar så mycket.

 

Detta får mig att tänka på när Amanda skulle beställa te på Espresso House.

Amanda: En kopp grönt te, tack.

Servitrisen: Tyvärr, det är slut

Amanda: Nej, är det sant?

Servitrisen: Nej, jag bara skojar

 

Humor.
Och efteråt blir man faktiskt gladare när man väl får det man ville ha.