How wrong can you be

Klicka på rubriken. Den här filmen har jag försökt ladda ner hela kvällen. Jag har Cravings. Jag måste se den. Vill egentligen gå på premiären, men vet inte om jag klarar av att hålla mig så länge. 

Jag är övertygad om att årets film har kommit redan i februari. 

"The Reader"

Piazza, New York Catcher

...Är en väldigt trevlig låt med Belle & Sebastian som gått varm här hemma de senaste dagarna (lär mig den på gitarr, J).

Dessutom tror jag att jag lider lite av New York-sjukan just nu. 

(uppe på Empire våren 07)

Världens bästa Åsa är här. 

Vi har suttit ute på min takterass i vårsolen och druckit kaffe. Mysigt värre. Och ikväll ska vi gå på bio. Lite kvalitetstid kusiner emellan. 

Igår var jag hos Hannie på dagen och fikade lite innan jag stack iväg till Emelisa och hennes roomie Carro på middag. Blev en mysig start på min helg. 

Hörs senare.

Vanlig hederlig utmaning

Jag blev utmanad av Cissi och eftersom jag inte har någonting annat att sysselsätta mig med denna fredagsförmiddag innan jag ska till Hanna, så kör vi.

Sju sanningar om Sofia:

Jag har sån jävla separationsångest.

Säger alltid hejdå tusen gånger. Det spelar ingen roll om det är en kompis som bara ska ta bussen hem och som jag kommer träffa dagen därpå eller om det är pappa som ska flyga över halva jorden och vara borta i ett halvår. Jag tycker hejdån är sjukt jobbiga. 

Jag är flygrädd.

Trots att jag flugit fler gånger än jag kan räkna så får jag alltid panik och känner att jag vill av planet så fort det lyfter. Tror jag är skadad av allt flängande fram och tillbaka.

Jag har alltid haft väldigt lätt för att lära mig saker utantill. 

När jag var fyra år hade jag memorerat alla mina barnböcker utantill, visste precis vad som stod på varje sida i respektive bok. Lärde mig dock läsa ganska sent.  

Om jag får en son, kommer jag döpa honom efter mitt favoritband.

Det kan låta sjukt, men jag tycker att Keane är ett av de vackraste pojknamnen. Jag kommer vara benhård på detta, min framtida partner kommer inte ha någonting att säga till om!

Jag gillar sådant som är mörkt, sorgligt och destruktivt.

När det gäller filmer, böcker osv (för att inte låta som deppigheten själv 8).). Jag fascineras av det. Tycker alltid att det känns lite mer äkta.

Jag snusar.

Det började när jag fick mitt första heltidsarbete, eftersom jag hade så oerhört tråkigt där. Jag har alltid sagt att jag bara snusar ibland och inte speciellt mycket, men jag erkänner här och nu att jag är beroende och att jag använder det on a daily basis. 

Jag letar alltid.

Jag vet inte alltid vad det är jag letar efter, men jag letar alltid.

Jag utmanar ingen, men om 

Amanda, 

Malin 

och Åsa 

känner för det får de gärna skriva sju sanningar om sig själva. 

Jag kommer läsa i alla fall! 

Away from her

Nu har jag precis rökt en kvällscigarett med bästa kusin Åsa. Två cigaretter på två dagar och jag som aldrig röker annars. Men ibland behöver man. 

Det har varit lite mycket för oss båda sista tiden. Ikväll känner jag dock ett lugn jag inte känt på väldigt länge. Jag som antingen brukar vara uppskruvad till max eller seg som en klubbad säl. Ikväll känner jag mig bara lugn. Inte nöjd, för nöjd är ett sådant konstigt begrepp. Men tillfreds.  

Känner på mig att allt kommer att ordna sig.

 

Vet du vad du har Hedlund?

Taskig tajming!

Och det har Sofia också just nu. 

Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer

(Nej, jag är inte okontrollerat full som det ser ut. 

Jag skulle göra min grr-pose, mot väggen bara)

Utgång igår. Oplanerad och smärtfri. Inflyttningsfest hos Emelisa först. Mycket folk, bra musik och inget jobb att gå till dagen efter är en lyckad mix.

Annars har jag haft brytet på allt idag.

Speciellt på allt som har med mansfolk att göra... 

Varför kvinnor alltid förstår, och män aldrig förstår?

Ja, det kan man ju fråga sig.

På en vändning

Lite gladare idag. Eller, mycket gladare. Morfar har blivit bättre, bråket med sjukvården har gått en bit framåt i alla fall. Jag fick gå tidigare från jobbet, Emelisa ska ha inflyttningsfest ikväll och jag kan gå. 

Och igår åt jag god middag med gott sällskap.

It's Saturday

I'm in love

Värmen blir mer värd i storm

- Lars Winnerbäck

Friday, 

not in love

Nu har jag inte skrivit på ett tag, för det enda jag gjort sista tiden är att sitta i olika väntrum på olika avdelningar på olika sjukhus, känns det som. Allt om vartannat och jag måste säga att informationen man får är rent av urusel. Pratar läkare ens med varandra?

 

Morfar är sjuk och eftersom parenteserna som bekant inte är i Sverige får jag och kusin Åsa styra upp dethär bäst vi kan... (Men det är inte lätt när hjärtat brister för varje minut.)

Han har fått komma hem nu, inte ens i skick att koka en kopp kaffe, men ändå anser kommunen/landstinget/sjukvården/fan-och-hans-moster att han inte behöver hemtjänst. 

Till svar fick vi: Ni är ju ändå tre barnbarn, ni får väl turas om att vara hos honom. Dygnet runt.

Tre barnbar, ja det är vi. Har vi någon som helst utbildning vad det gäller situationer som denna? Eller människor som är sjuka överhuvudtaget? Och viktigast av allt: Det är vår morfar. Hur känns det för oss att veta att hans hälsa ligger på vårt ansvar? Vi är redan hos honom så mycket det går, men det skulle kanske vara skönt att ha någon som är sjukvårdsutbildad där också. 

Fan. Så nu är jag arg. Och att bråka med vården är ju som att försöka gå genom en tegelvägg...

Hoppas på bättre tider.

 

The well and the light house

En halv vinflaska och mindre djupa samtal. 

Dani var här och förgyllde min kväll. Det var precis vad jag behövde. 

Min sista vecka som personlig assistent den här veckan. Det känns bra. Jag har gjort min tid där, jag är färdig. Jag pluggar hellre och lever på minimilön än spenderar timmar och timmar på ett ställe där jag inte kan utvecklas. Nu får jag mer tid till annat. Försöka njuta lite av livet i Linköping och Sverige innan jag sticker. 

Jag ska inte vara kvar här, så är det bara. 

Now my feet won't touch the ground

Ja, lite så känns faktiskt allting just nu. It's friday, I'm in love. 

Så känns det. 

"Spontanledighet"

Jag skulle egentligen ha jobbat idag...

Vi skulle åka långt ut i ingenstans och vara i någon fancy studio var det tänkt, men jag visste varken vad stället hette eller hur man kom dit med kollektivtrafiken och min kära co-worker svarade inte i telefonen trots att jag ringde som en galning, så det var bara för mig att stanna hemma. Kände mig skyldig som ett barn som blivit ertappad med att göra något dumt. (Men jag kunde ju inte gärna gå till resecentrum, blunda och hoppa på något random tåg eller buss och hoppas att jag kommer rätt.)

Så jag satt hemma i soffan och gjorde manikyr och ansiktsbehandling på mig själv i stället. Det var också välbehövligt. Jag har gått omkring som största sunket sista månaderna. 

Tur att ingen har varit här och behövt titta på mig.

....

Hej hej halsont. Igen!

"Kul".

Sjukdom till tillfrisknande 

= överaktivitet

Idag har jag varit så uppe i varv att jag blir rädd för mig själv. Börjar misstänka att jag verkligen  drabbats av någon form av tillfällig adhd. Jag har inte varit still mer än tio minuter, och då klättrade jag nästan på väggarna.

Nötkärnan är frisk nu.

Morning

En kopp irriterande starkt kaffe, två clementiner, en skiva solrosbröd och Maria här på frukost/lunch är allt jag behöver för att få en bra start på min dag.

Jobbade morgonpasset idag och jisses så död jag var när klockan ringde 05.45. Släpade mig ut till busshållplatsen i mjukisbyxor och håret på ända. Somnade på bussen och var inte direkt närvarande på jobbet. 

När jag kom hem hoppade jag in i duschen, satte på kaffebryggaren och inväntade Mary. Nu har hon precis åkt tillbaka till skolan och här sitter jag och gör absolut ingenting. Borde väl ägna mig åt skola jag med, men nä. Det lockar inte (kan man skjuta upp så skjuter man upp). Jag jobbar dessutom bäst under press (säger vi). 

Ska snart åka till Cissi för lite umgänge (hehe).

Och i morgon är det fredag. Friday I'm in love.

Jag dricker glögg 

med balkongdörren öppen inatt

Ja, jag gör faktiskt det. 

Hade en halvfull flaska i kylen som jag kände behövde drickas upp. Tänker på Bulle därborta i Norge. Har en känsla av att vi behöver varandra just nu. 

Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt

och låter vinden blåsa in ifrån väster

Jag saknar dig.

She's electric

( i  Gauteng 08)

Här sitter jag och lyssnar på Bob Dylan med ritblocket i knät och en kopp te framför mig. Kröp i säng för en timme sedan, men det gick bara inte att somna. Jag hade för många bra idéer som behövde bli nerklottrade. Det är dock allt annat än arbetsproverna som behöver bli klara, men i alla fall. 

Idag har jag varit ledig. Myche skönt. Hanna kom hit på lunch innan hon skulle till Rehab och jobba. Jag följde med dit en sväng och snackade lite skit med gamla vapendragaren P innan jag gick hem och inväntade Dan. Vi åkte på "vår traditionsenliga mini-roadtrip" och jag fick sitta bakom ratten för första gången på säkert sju månader. Riktigt roligt. Lite ringrostig bara. (Fick världens finaste födelsedagspresent i efterskott också. Inte att förglömma.) 

Annars har veckan verkligen krupit fram i snigelfart. Känns som om det gått två månader på två dagar. Förstår inte. Tyvärr kan jag inte säga att jag gjort så värst mycket med all extratid. Mest lyssnat på musik, nött med gitarren, tittat kopiösa mängder film och träffat flickorna. 

Men trevligt det med.

come and conquer and drop your bombs

cross my borders and kill the calm

(morgoncigarett-bilden, sommaren 08)

Free falling

Ni vet när jag skrev inlägget om alla tillfällen man väntat på?

Jag tänker ta dem. Varendaste ett.

Hallelujah

Jag har haft en bra helg. Med vindrickande, musik, goda vänner, middag och annat. Tror det var den bästa medicinen för mig, för nu känner jag mig nästintill frisk.

Nu kom en granne ner och hetsade om att han inte tycker att man ska spela gitarr klockan kvart över elva en vardagkväll och ja, jag kan väl hålla med, så jag ska lägga undan den nu och krypa till kojs. 

Men jag har haft en bra helg. 

Sicko

Man ska inte jobba när man är sjuk. 

Idag har jag gått omkring på jobbet som en levande död. 

Totalt okoncentrerad.

Jag började med att smälla upp kylskåpsdörren i huvudet på tjejen jag är assistent åt. Sedan skollade jag henne med teet och sist men inte minst råkade jag köra in henne i dörrkarmen när jag körde hennes rullstol. 

BRA ASSISTENT!

 

Tot.

Nu har jag städat och nu ska jag sova.

Om en stund i alla fall. Jag kommer nämligen sitta på 06.04-bussen i morgon bitti, som varje torsdagsmorgon och förbanna mig över att jag inte gick och la mig i tid (som varje torsdagsmorgon). 

Min hals har gjort en 360. Från att ha varit len och fin och med glädje svalt allt jag velat gör den nu så ont att inga Bisolvon, Strepsils eller Muccoangin i världen hjälper. Inte ens mammas dunderkur från Clicks hjälper. Då har man ont. Ingen feber dock. Tacksamt.

This a new age

(Ja, jag vet att bilden kan vara den värsta någonsin, 

men jag ville ha en bild och jag ville ha denna)

Jag är trött idag. 

Ikea med miljoner människor är inte riktigt min melodi. Och nu ska jag sätta igång och städa. Det måste jag alltid göra efter att jag varit på Ikea (tvångstanke). Inget nytt får komma innanför tröskeln fören lägenheten skiner. 

Hej så länge.

God, natt

"jag läste lite om det i din blogg, men du hade ju typ skrivit en novell så jag orkade inte riktigt"

Nä, blir inga sådana inlägg nu.

Tänkte egentligen bara skriva ett godnatt-förlåt till DD (för jag vet att hon nattläser) för att jag var hemskt tråkig ikväll och inte kunde släppa allt som hände (se förra inlägget) trots att det faktiskt var dig det var synd om och du som behövde prata. I love you.

Chans

Alla tillfällen vi väntat på?

Vi har alla speciella människor som betytt lite extra för oss, som sårat oss, saker vi skulle vilja ha sagda, saker vi önskar att vi hade gjort annorlunda. Frågor vi vill ställa, upprättelser vi vill ha. Ett förlåt eller en förklaring. Sådant som hände för länge sen, som man egentligen inte bryr sig om i nuläget, men som man ändå kan tänka på ibland. Sådant som vi aldrig riktigt blir helt kvitt från. 

Jag har mina människor, mina frågor och mina ord som sedan länge legat färdigformulerade långt i bakhuvudet. Förklaringar jag velat ha och velat ge, men som jag inte längre tänker på för att jag av olika anledningar har slutat hoppas på att de ska komma.

Jag är en känslomänniska i allra högsta grad. Att förklara, förstå och få avslut på saker och ting har alltid varit väldigt viktigt för mig, jag kan aldrig lämna något som inte känns "färdigt".

Nu har någon högre makt placerat ut 

alla människor och alla tillfällen

jag någonsin velat ha, på rad. 

Och det känns bara sjukt och overkligt. Helt plötsligt vet jag inte vad jag ska göra med mina "chanser". Ska jag ta dem eller ska jag strunta i dem. Om jag tar dem, vad kommer jag känna. Om jag inte tar dem, vad kommer jag känna. Kommer någonting bli annorlunda. Jag har verkligen inga svar på någon fråga.

Om Gud nu finns, så har han humor.